Barn nej tack?

Barn nej tack

Jag känner mig väldigt splittrad i denna frågan..
Jag förstår verkligen irritationen av att bli utestängd/utslängd från caféerna, förstår att det på ett sätt kan bringa fram känslan av skam.
Men på ett sätt kan jag verkligen förstå att vissa caféer har infört dessa regler.
Går jag ut och fikar med någon av mina vänner som har barn brukar jag försöka gå till ett och samma café.
Går jag däremot ut med någon av mina vänner som inte har barn vill jag kunna sitta och prata i lugn och ro, utan barn som skriker, barn som slår med besticken i porslinet, barn som springer runt borden. Ofta, nu säger jag inte alltid/alla, så sitter bara föräldrarna där utan att säga till sitt barn att vara tyst, utan att ta tag i sitt barn och säga åt hon/han att sitta still. Om jag sitter på samma café som dessa föräldrar kan jag bli riktigt irriterad, därav förstår jag förbuden.
Men jag blir lika irriterad av alla som ska sitta och prata jätte högt i mobilen när de är och fikar också. Och alla tonåringar som nästan skriker när de pratar.

Det finns många störningsmoment när man är ute och ibland vill man bara ha lugn och ro helt enkelt.